Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 182 —
att framlägga sina själfständiga och fantasirika
åsikter om saker och förhållanden och att tvinga Eugen
in i diskussioner, som, då han var vid godt lynne,
roade honom såsom utslag af kvinnlig blixtrande
intelligens, men som, då han var retlig,
vanligen afstannade genom hans korta, öfverlägsna
svar.
Fram på nyåret öfverraskade Dora Eugen med
nyheten att Lisbeths förlofning skulle eklateras,
och att hon och hennes trolofvade redan
följande höst ämnade gifta sig.
»Men det är ju galenskap,» invände Eugen
otåligt, »hur ska’ de kunna lefva på hans lön?»
»Åjo, det kommer nog att gå bra,» svarade
Dora, sårad af hans mästrande svar, »det finns
de, som anse att lifvets högsta lycka inte består
i att sockerskålar och saltkar alltid äro fyllda...»
Hon skulle ha Velat bita af sig tungan, då
hon såg hvilken verkan hennes ord hade på
Eugien.
»Om du med den där fina antydningen
menar mig, så vill jag säga dig, att det har
funnits en tid, då jag ställde mitt lyckoideal högre,»
svarade han iskallt.
Tårar af sorg och harm uppstego i Doras
ögon. Hvarför — hvarför skulle hon också jämt
säga ord, som sårade honom? Det Var rent af
som om någon ond makt dref henne därtill. Men
hvarifrån kom den onda makten, från henne eller
från honom?
»Eugen, förlåt mig!» bad hon en stund se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
