Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 191 —
hon kunde icke tänka sig någon större lycka på
jorden än a,tt vara deras mor. Ty om hon det
vore — om de kallade henne »mamma»... då,
ja, då... Det gick som en het ström af
kvalfull längtan genom den unga flickans späda
gestalt. Hon sträckte armarna öfver sitt hufvud och
sammanknäppte hårdt händerna, under det att
stora tårar runno utför hennes kinder.
En middag, strax efter hemkomsten, fick
Eugen telefonbud från Dora, att hennes far
häftigt insjuknat; hon ville därför ej lämna honom,
förrän hon fått höra hvad den efterskickade
läkaren sade.
Eugen måste således ata middag ensam med
barnen och fröken Julia. Han var vid sitt
dystraste lynne, men under inflytande af barnens skratt
och fröken Julias lifliga prat tinade han
småningom upp. Fröken Julia berättade en hel mängd
saker, och han hörde på — något som han i
allmänhet icke ofta gjorde, då fruntimmer gåfvo
fritt lopp åt sin tunga. Men det var något rent
af hypnotiserande i den unga flickans låga
stämma och lifliga framställningssätt. Hon gjorde små
pikanta vändningar och liknelser, och allt hvad
hon sade fick en särskild betoning genom
hennes mjuka, uttrycksfulla rörelser. Än omtalade
hon tilldragelser ur hemmet — om barnen och
deras lynnen och karaktärer — och liksom af
en händelse lät hon då undfalla sig några
yttranden af Dora, som bevisade hur litet denna
förstod barnpsykologi. Strax därpå kommo betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
