Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 200 —
vet har så många möjligheter. Hon trodde
verkligen, att Eugen och Dora ej mera älskade
hvarandra, då däremot hon ... Och när kärleken är
slocknad, hur lätt lossna då ej alla band... det
är ej mera knutar att lösa upp... det är fnöske,
som faller sönder af sig själft... Och hon ser
framför sig hela räckan af händelser, hon knyter
den ena scenen Vid den andra... handlingen
spännes ... dramat växer... utvecklas... ända till det
stora ögonblicket kommer, då allt brister — och
hennes stund är inne... Och hon skälfver af
lycka och kärlek, under det att hon borrar
ansik-tit in i kudden, för att inte med sina snyftningar
störa, tystnaden, hvari blott höras de små
flickornas jämna, lugna andetag.
Dagen därpå, då hon höll på att häkta igen
Doras klädning, sade hon helt plötsligt, muntert
och skrattande som ett barn, då det berättar
något roligt:
»Vet fru Blum, i går afton då jag gick hem
från herrskapet Hjort, mötte jag en herre
tillsammans med ett fruntimmer, som var alldeles en
vålnad af expeditionschefen. Det var
naturligtvis inte han... Först och främst var han ju
hemma.» ,
»Min man var inte hemma då,» invände Dora,
och tyckte själf att hon sade något mycket dumt
och barsligt.
Fröken Julia spärrade upp sina stora ögon.
»Jaså... nåja... han brukar ju alltid vara
hemma.,, åtminstone var han det, då jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
