Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 203 -
nom. Hon förstod honom ej... han var så
besynnerlig. .. hade så mycket idéer... kanske
fordrade han, att hon skulle anse denna »prickning»
på namnsdagen som ett rättvist straff för något
begånget fel och att hon med tystnad skulle bära
detta straff och så låta det lända till bättring.
Men fröken Julias nattliga syner och
drömmar bli allt djärfvare och skönare. Ibland
drömmer hon att alla barnen stå omkring henne, se
upp till henne och kalla henne »mamma». Hon
drar dem intill sig, smeker dem, öfverhöijer dem
med brännande kyssar och tårar. Tydligast ser
hon Majs ansikte; i drömmen är det ännu mera
likt faderns än i verkligheten, och den lilla
handen, som hvilar i hennes, och som hon
oafbrutet kysser, är alldeles lik Eugens— Och då
fröken Julia vaknar upp, skälfver hela hennes
gestalt af en outsäglig känsla... en känsla så
förfärande, så sönderslitande i sin vilda längtan, och
det är döden, icke lifvet, icke kärleken, hon
snyftande anropar...
Doras glada, omisstänksamma natur hade ej
mycket rum för svartsjuka, annars skulle hon ha
erfarit denna känsla mot fröken Julia, ej för Eugens,
men för barnens skull. Ty fröken Julia hade
småningom lyckats vinna hela deras hjärta; hon hade
tjusat dem med sina berättelser och sagor, med
att ständigt stå till deras förfogande, att ägna
dem hela sin tid. Hon kunde visserligen ej
sjunga som mamma, men hon berättade sagor som in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
