Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 219 —
men... men, skall du lära mina barn att ljuga
och stjäla?...»
Dora skrek till och stampade med foten,
gnistrande af vrede också hon.
»Hur–––-hur vågar du?»
»Hur jag vågar? ... Jag inte bara vågar...
jag skall och måste säga hvad jag säger... Det
du gjort är i din samhällsställning, med den
uppfostran du väl ändå fått, detsamma som att stjäla
och ljuga... du har disponerat öfver saker, som
inte ensamt voro dina, du har gjort det på »ett
sätt, som du Vet att jag på det högsta skulid
ogilla, och du har gjort det bakom min rygg.
Det är oerhördt, Dora, jag trodde aldrig att jag
skulle upplefva något sådant... Gud hjälpe mig
— Gud hjälpe oss båda. Jag ger dig
betänketid... rannsaka ditt hjärta... bed Gud att han
gör dig ödmjuk, så att du kan erkänna din synd,
annars... annars är det väl bäst att vi skiljas...
Du måste bli en annan... jag kan icke
tilllåta att den, som skall uppfostra mina barn, är
så utan de enklaste rättsbegrepp som du...»
»Dina... dina barn!» skrek Dora, flammande
af vrede, »de äro mina långt mera, jag har...»
»Tyst,» afbröt Eugen och höjde handen med
en rörelse, som kom Dora att rygga tillbaka, »tig
och blygs i stället för att skrika som du gör...
Försök nu att sansa dig och tänka öfver ditt
handlingssätt. Och var god gif mig,» åter var
det som om ordet fastnade honom i halsen,
»pantsedeln, du har väl någon sådan.,. och låt mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
