Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 235 —
kan ni söka ett arbete, som mera lämpar sig för
er rika fantasi...»
Hans röst blef vänlig och ifrig under det
han talade, hans goda hjärta kom honom att
känna, varmt för sina barns sköterska, och utan att
reflektera däröfver dref honom hans starka
pliktkänsla att söka godtgöra den ■ svaghet han nyss
visat.
Men under det han talade förvandlades hon
plötsligen helt och hållet. Hon slet sin hand ur
hans, hennes gestalt rätade upp sig likt en
eldslåga, som flammar till, och ögonen drogos
samman till en smal, hvass strimma.
»Tack,» sade hon kallt, »jag har hitintills redt
mig själf — har aldrig tyckt om nådesmulor.»
Hon gaf honom en hätsk, förtviflad blick
ur sina hopdragna ögon, vände och gick inåt
skogen.
Eugen drog en djup suck; han greps af en
finkänslig naturs smärta öfver att ha nödgats göra
en människa ondt och att ha fått en fiende för
lifvet.
Då han gått några steg, ryckte han till vid
att återigen något kastades i hans nacke, något
kallt och vått, och då han förde handen dit,
fick han den full af jord. Han skakade af sig
jorden och såg sig om; mellan träden där borta,
stod Julia med ögonen gnistrande i det bleka
ansiktet. »Där får ni detsamma som ni ville ge
mig nyss — stenar i stället för bröd!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
