Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 243 —
så mycket lumpna saker... som jag inte kan få
öfver mina läppar... jag har velat skada... skilja
’... men jag svär er, jag är inte alltigenom usel...
jag är bara gränslöst olycklig...»
Och hon såg upp på honom med en snabb
rörelse; hennes hufvud sjönk bakåt, och hon lät
blicken ur de stora vidöppna ögonen orörligt hvila
på Eugen. Allt det hårda, elaka var borta ur
hennes drag; han såg ingenting annat än ett litet
blekt flickansikte med ett par milda, bedjande
ögon. Samma plågsamma medlidande, som han
nyss erfarit, grep honom ännu häftigare... Hvad
allt i lifvet var snedvridet, öfverallt längtan, som
icke tillfredsstälies ... drömmar som gäckas ...
stackars människohjärta, törstande efter kärlek och
lycka och likt en blind famlande i mörker, för att
gripa det som alltid flyr...
»Kära fröken, stig för Guds skull upp,»
hviskade han, i det han böjde sig jied och sökte
resa henne upp.
»Ni förlåter mig då,» hviskade hon och
fattade hans ena hand med sina bägge, »allt —
allt?»
»Men jag har ingenting att förlåta,»
upprepade han, förvirrad.
»Jo, jo — sådant som ni inte kan ana och
som jag inte kan uttala... jag har gjort er ondt...
mycket ondt... sådant ondt, som ingen sett...
och som inte kan bekännas... säg mig bara att
ni förlåter... säg ett vänligt ord ... sen ska’ jag
gå, försvinna, och aldrig mera korsa er väg...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
