Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 244 —
Hon reste sig upp, stödd af hans
,arm och med hans hand i sin. »Säg... säg att
hi förlåter...»
Hon smög sig intill honom, det milda,
barnsliga i hennes sätt försvann, ögonen återfingo sitt
lidelsefulla uttryck och handen, som hvilade i hans,
brände och skälfde.
»Stackars barn,» hviskade han, »jag har intet
att förlåta... men tror ni det, så — förlåter jag
gärna.»
Han drog henne intill sig, gjorde lös sin
hand och strök ett par gånger öfver hennes
brännande panna. Tårarna stodo honom i ögonen,
det var något så hjälplöst förtvifladt Öfver hela
hennes varelse.
»O, om jag finge dö nu!» mumlade hon, i
det hon slöt sina ögon och lät hufvudet sjunka
mot hans axel.
I detsamma hördes ett gällt barnskri inifrån
byggningen. De släppte hvarandra hastigt och
stodp bägge två som förstenade. »Hvad är det?»
hviskade Eugen, »hvad har händt?»
Utan att mera tänka på Julia, störtade han
in i huset.
Då han kom in i barnkammaren, satt lilla
Maj upprätt i sängen, snyftande och skakande,
och ’bredvid stod fru Bergenstierna och sökte lugna
henne. De andra barnen, som också vaknat,
sutto å sina små sängar och stirrade yrvakna och
förskräckta på Maj. Äfven farmor, som bodde en
trappa upp, hade blifvit störd och skickat ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
