Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 264 —
samma gång vördnadsfullt och beundrande
småleende. Han hade milda, svärmiska ögon och ett
opålitligt, obestämdt drag kring den fylliga, litet
sinnliga munnen.
Dora räckte honom sin hand och hälsade på
honom obesväradt och med ett ohöljdt uttryck
af återseendets glädje.
»Sitt,» sade hon mera vänligt än förbindligt,
»det var sannerligen inte för tidigt att ni kom...»
»Åh — fru Blum ... justitierådinnan ...»
»Nej för all del, begagna inte den ändlösa
titeln, låt oss vara alldeles som i somras...»
Hon skrattade så där omotiveradt som hon
ibland brukade göra, och hvarmed hon alltid
retade Eugen.
»Det är inte mitt fel att jag dröjt,» fortfor
han, »jag längtade litet för mycket, då kan man
inte beräkna hvad som är oömme ii faut...»
»Nå, hur var det sedan jag rest?» afbröt Dora
hastigt.
»Åh, förfärligt. Vet ni hur det är i skogen,
när fågelsången tystnar? Så ungefär var det
öfverallt. Ingen människa ville gå in i salongen,
där alla edra toner lågo och drömde. Ack, fru
Blum — er sång — er sång... kanske man kan
glömma er själf... jag vet inte... men aldrig
er sång...»
Hon rodnade och skakade på hufvudet, åt
hvad visste hvarken hon eller han.
»Ni anar inte, ni, hvilken förlust det är, att
ni så sällan låter höra er,» fortfor han och flyt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
