Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 273 —
Men Eugen kunde ingenting säga; han lyfte
upp Maj, svepte det långa nattlinnet omkring
henne och bar henne in i barnkammaren. Under
tiden låg hennes ena arm kring hans hals, men
hon smög sig ej intill honom som hon brukade,
och hennes ögon stirrade framför sig, liksom hade
hon alltjämt grubblat öfver en olöslig gåta. Eugen
skulle gärna ha gifvit sitt lif för att i denna stund
få känna de vanliga ömma smekningarna och höra
det jollrande: »lilla, lilla pappa», men det var
honom omöjligt att få ett ord öfver sina läppar;
han lade blott ned Maj i sängen, stoppade
omsorgsfullt filten omkring henne och skyndade så
in i sitt rum. Han ville vara ensam; det var den
bittraste stunden i hans lif, han tyckte att han
förlorat både maka och barn — det brutna
mellan honom och Dora skulle ej mera kunna helas,
och Maj skulle aldrig som förr kunna älska och
vörda sin far...
Emellertid satt Dora alltjämt kvar i salongen
sakta snyftande med ansiktet gömdt i händerna.
Hvad hade hon egentligen gjort för ondt, att
en så förskräcklig sorg och skam skulle komma
öfver henne? För första gången i sitt lif önskade
hon att få dö — hvad skulle det tjäna till att
lefva, hennes man älskade henne ej mera, han
hade nyss utsatt henne för en olidlig skymf, och
— värst af allt — hon hade gjort något ondt,
något obotligt ondt åt sitt eget barn. Aldrig,
aldrig skulle hon glömma Majs uttryck — det
föreföll henne som om dessa barnaögon, ur hvil-
Math. Roos, Maj. J8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
