Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 281 —
mer ihop med den oregerliga elden — och för
mig är det lika nödvändigt att lefva fritt och1
fladdra och retas med vattnet, som för lågan
att flyga uppåt. Men vi ska’ inte följa våra egna
vägar, öfver oss står något högre — något högre
— något i hvilket eld och vatten försonas och
bli till ett.»
Men med detta »högre», som strålade öfver
hennes lif och som i ensamma stunder fyllde
henne med en hemlig lycka, sådan hon aldrig förr
erfarit, sammanställde hon icke blott sin önskan
att bli en god hustru åt Eugen, utan äfven en
lidelsefull önskan att ur lilla Majs hjärta utplåna
minnet af den afton, då hon såg far och mor
stå som fiender mot hvarandra.
Ty hon tyckte att Maj alltsedan den aftonen
ej var densamma som förr. Det låg ej samma
solljus öfver hennes ansikte, och den glada,
sorglösa barnablicken ville ej komma fram i hennes
ögon. Och den blicken, som hon och Eugen
släckt, den ville Dora ha tänd igen, det var
därför hon kämpade med sig själf, med alla sina fel
och brister, kämpade för att Eugen aldrig skulle
ha skäl att se ledsen eller missnöjd ut och Maj
aldrig mera få känna annat än glädje och harmoni
i hemmet.
M>en under denna sträfvan plågades hon på
samma gång af en smärtsam aning, som hon
ej kunde öfvervinna. Om aftnarna, när barnen
lagt sig och hon läst bön med dem och stod
och betraktade ^dem sedan de somnat, tyckte hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
