Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 288
och 25 öre, och så målar och fernissar hon dem
själf. Och så köper hon grof domestik och
broderar själf gardiner och dukar. Men allting blir
så ljust och vackert i hennes små rum, så man
vill skrika af glädje.»
»Ja, det är ju bra, det,» svarade Eugen mera
sansadt. »Jag försäkrar dig emellertid, att jag
känner mig obeskrifligt glad åt att vi kunnat något
bidraga till Lisbeths lycka. Hon är verkligen en
sådan god och anspråkslös flicka, så tokig hon
än är ibland.»
»Ja, visst är hon god och tokig, det är just
hvad hon är,» svarade Dora skrattande, »och visst
har du skäl att känna dig glad, min älskade Eugen,
det är det roligaste som finns på jorden, att göra
andra människor lyckliga!»
Och hon slog ännu en gång sina armar kring
hans hals och kysste honom såsom hon brukade
göra, öfver kinden och pannan, den ena varma
kyssen efter den andra, som han besvarade med
ett lyckligt småleende.
Senare på förmiddagen skyndade hon till sitt
föräldrahem för att berätta om Lisbeths lycka.
Lisbeth sjönk öfverväldigad ned på en stol
och satt där en stund tyst med hängande armar,
hufvudet på sned och ögonen simmande i tårar.
»Och detta är ’amiralen’!» utbrast hon
slutligen då hon hunnit sansa sig. »O, sådana
förskräckliga kol!...»
Och hon förde jämrande och skrattande bägge
händerna till hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
