Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 295 —•
rum, där Maj isolerades med två sköterskor, och
Dora och Eugen flyttade in i den sistnämndes!
rum.
Det blef svåra dagar som nu följde. Dora
tyckte sig aldrig ha sett något så dystert som
Eugens ansikte under denna tid; det var som
förstenadt, aldrig kom där en skiftning, en glimt
af leende öfver de bleka dragen. Hon måste
tänka på en sägen, hon en gång hört, om en klippa
ute i hafvet, som hade formen af ett
kvinnohufvud : en gång i forntiden hade en mor där
sett sitt barn drunkna, och sedan satt hon dag*
och natt och stirrade ned i djupet, ända tills
hennes drag förstenades och hon i ändlöst svårmod,
århundrade efter århundrade, måste sitta där och
blicka efter den försvunna. Skulle det gå så med
Eugen? Skulle hans inre förfrysa, skulle hans
blick stelna af sorg, om han miste Maj?
»Du får ej sörja så, min egen älskling,» sade
hon blygt och kärleksfullt, »försök att böja dig
för Guds vilja___»
»Jag kan ej, Dora,» svarade han dystert, »jag
skulle ha, kunnat bära hvad som helst, men ej
’detta___»
»Skulle du hellre ha mist mig?» undrade Dora
med ett vemodigt leende.
»Ja,» svarade han hårdt, »ty jag skulle inte
känna mig som din mördare, men om Maj dör,
kommer jag att känna mig som hennes. Jag tror
på din dröm, Dora, jag tror att det är vi, som
dödat henne... på ett hemlighetsfullt inre sätt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
