Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 296 —
vi voro ovärdiga att vara hennes föräldrar... ett
barn, sådant som hon, får inte gömma på ett
så vidrigt barndomsminne... en far och en mor,
som...»
»Men om du tror så, Eugen,» invände Dora,
mildt, »då skulle du inte göra, uppror mot Gud,
utan tänka att det är ett rättvist straff...»
»Det är just hvad jag tänker. Därför kan jag
aldrig förlåta mig själf.»
»Men kanske Gud kan förlåta dig.»
»Det är möjligt,» svarade Eugen med en
skeptisk axelryckning, »men jag kan inte förlåta mig.
Och jag kan inte förlåta dig... att vi lefvat ihop
så, att vi skadat vårt eget barn, att den varelse,
hvars väg jag ville blomsterströ... ja, ja, vi ska’
ej tala därom nu... Om Maj dör, är mitt lif
förstördt...»
Dora ryste, men hon svarade ej; hon
förstod att i Eugens nuvarande sinnesstämning kunde
inga ord från henne ge honom tröst.
Det kom dock till slut sol öfvier det bleka
stenansiktet, idet kom en stund, fortare än någon
trott, då läkaren, själf strålande af glädje, kunde
säga de glädjestrålande föräldrarne, att
sjukdomen (yar häfd och deras älskling räddad åt lifvet.
Efter tre beckors förlopp var lilla Maj
»smitt-fri», sköterskan lämnade henne; och hennes
systrar fingo komma hem igen.
Det ’blef en fest- och jubeldag, då de små
flickorna, glada och yra som lössläppta
fågelungar, hoppade omkring Maj och kvittrade för hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
