Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 299 —
»O, Gud, förlåt mig, förlåt mig mina synder!»
Majs tillfrisknande tycktes gå jämnt framåt
och var ett ämne till glädje inte bara för far
och mor och syskon, utan för alla släktingarna,
som täflade om att älska, beundra och skämma
bort henne. Till och med farmor, annars
oblidkelig i uppfostringsfrågor, deltog i den allmänna
hyllningen, hvilken Maj emottog likt en prinsessa,
som egentligen finner alltsammans mycket
naturligt.
Den enda, som ej kände glädje, var Dora,
den annars så muntra och sorglösa Dora. Hon
trodde aldrig på Majs tillfrisknande, hennes
modershjärta förnam någonting, som ingen annan
förnam. »Att de kunna vara så glada,» tänkte;
hon, »att Eugen kan vara så glad... ser han
då [inte skuggan omkring henne... ser han inte
skimret öfver hennes ansikte... ?»
En eftermiddag, då Dora satt i
barnkammaren hos de små, märkte hon att Maj var ovanligt
blek och att hon inte som hon annars brukade
deltog i systrarnas prat och lekar.
»Hur är det, älskling?» sade Dora och strök
den lilla bleka kinden, »mår du illa? Du är så
tyst.»
»Nej,» svarade Maj med ett småleende, »men
jag tycker mest om att sitta tyst och se på, hur
dorn andra barnen leka...»
Dora svarade ej, men hon vände sig
hastigt bort för att dölja sina tårar och tänkte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
