Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 303 —
De bägge herrarne följdes åt ut i tamburen.
Eugen hade en förnimmelse af att han borde säga
något. Men hvad? Om han skulle mista Maj?
___ Om det snart vore förbi?... Om det i
hela världen funnes något läkemedel... något...
»Säg mig...» började han, men han fick inte
tag i en förnuftig fråga, han förde bägge
händerna till hufvudet, någonting steg honom åt
halsen med sådan kraft, att han för att ej kväfvas,
måste släppa loss en krampaktig snyftning.
»Min stackars vän!»
Doktorn slöt honom i sina armar och
tryckte honom intill sig.
»Så länge det finnes lif, finnes det hopp,»
hviskade han upprörd.
Eugen böjde ett par gånger på hufvudet,
strök med näsduken öfver tinningarne och
läpparne och gick in i sitt rum.
Där kastade han sig ned i soffan och satt
en lång stund orörlig med handen pressad mot
bröstet.
»Att ett människohjärta kan gömma ett
sådant djup af sorg och inte brista,» upprepade
han flere gånger för $ig själf.
Ett par dagar förgingo ptan någon annan
ändring i Majs tillstånd, än jatt hon blef allt
mattare och tystare. Tyst och stilla var det också i
hela huset, utom i tamburen, där telefonklockan
ständigt ringde. De små systrarna ville ej leka,
de hängde hufvudet som dufna blommor, ville
krypa in i mammas famn och gråta och bedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
