Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 309 —
than med ett bittert leende, »förlåt mig, Dora,
jag mienade ej något ovänligt, men ser du :—
n u finns ingen tröst för mig... kanske den skall
komma en gång...»
Majs kista stod färdig1, höljd af grönt och
blommor, och själf hvilade hon däri med
hufvudet stödt mot sin lilla kudde, så lugnt och’
fridfullt som om hon sofvit. Allt emellanåt
kommo föräldrar och syskon och tjänstefolk
smygande fram till kistan, men ingen vågade gråta eller
snyfta, därtill såg lilla Maj alldeles för lycklig
ut
»Är Maj hos Gud nu — har hon vingar
som änglarne har? — flyger hon inte ned till
oss igen?» hviskade de små systrarna oupphörligt.
Allting var så märkvärdigt, så högtidligt, det var
så mycket att fråga om, de kunde inte Riktigt
tro att Maj Verkligen var död... kanske skulle
hon vakna upp, om de riktigt både Gud därom.
Men lilla Maj vaknade ej; inga barnaböner,
inga rop ur ett bristande fadershjärta kunde kalla
henne tillbaka från det hemlighetsfulla land, dit
hon flugit.
Hennes käraste leksaker hade man lagt
bredvid henne i kistan: den lilla ekorren, som hon
en jul fick af pappa och som hon varit så rädd
om, att den ännu var hel, hennes älsklingsdocka
och hennes lilla porslinshund. Liljekonvaljer och
rosor lågo strödda öfver bädden, och gröna
slingor omgåfvo kistan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
