Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid foten af kistan låg en liten hvit
anspråkslös ros; ingen visste hvarifrån den kommit; en
främmande hade på morgonen lämnat den och
bedt att den skulle läggas vid Majs fötter.
Det Var något särskildt med den rosen;
bredvid alla de andra praktfulla blommorna såg den
så liten och anspråkslös, nästan ödmjuk ut. Det
var som om den kommit från en, som utan ord
ville säga något åt den döda. För hvarje gång
Eugen kom fram till kistan för att betrakta Maj,
drogos hans blickar till den lilla hvita rosen —
hvtem hade lagt dit den? En bild föresväfvade
honom, ett minne, som sammanhängde med Maj...
Han tog upp blomman och betraktade den — då
föll det ur dess blad ett litet sammanviket
papper, och när han uppvecklade det, läste han
orden : »Förlåt Julia». Han vek ihop papperet,
gömde det mellan bladen och lade blomman högre
upp på bädden, bredvid Majs hand. »Hon
förlåter,» hviskade han med en sakta snyftning.
Hvad Maj skulle förlåta — hvad Julia brutit,
det kunde han ej i denna stund tänka ut, han
kände sig blott tryckt af en oändlig skuld ,—
och på samma gång af en oändlig längtan efter
försoning, förlåtelse för sig själf, för alla, för
hela mänskligheten med dess misstag och synder
och vilsna vägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
