Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 312 —
Eugen och Dora vioro de enda som ej gräto
under ceremonien. Blek och afmagrad stod Dora
där med ett uttryck af outsäglig sorg i den
fjärrskådande blicken, som ej tycktes se de
omgifvande föremålen. Eugens ansikte var orörligt stelt;
de fina askgrå dragen Voro liksom huggna i sten.
»Ack, om han ändå finge gråta,» tänkte gamla
fru Blum, och hennes hjärta ville brista af
deltagande för sonen, »om han bara finge gråta..,
om han bara finge gråta...»
Men det kom inga tårar i Eugens ögon. Hans
blick liknade naturen omkring honom: förfrusen,
hårdnad, orörlig.
Nu sänktes kistan långsamt ned i grafven.
Trötta och slappa flögo hans tankar åt olika håll
... där gick det ju snedt, kistan balanserades!
ej rätt... så... måtte den nu ställas ordentligt
där nere, såsom han ordnat det, bredvid faderns
och en liten död brors.. nu var den nere i
grafven ... Maj var där nere... »pappas lilla Maj»,
han upprepade ett par gånger inom sig de
välkända orden, men de gjorde intet intryck på
honom ...
Men i detsamma kände han något kallt, vått,
lätt beröra sin kind. Han såg hastigt uppåt.
Stora, hvita, stjärn lika flingor flögo i luften,
långsamt högtidligt föllo de en och en i den djupa,
skymningshöljda stillheten på kyrkogården.
Dåsiönderbröts den bundna stelheten i Eugens
drag, hans läppar förvredos af en snyftning, och
ishinnan öfver hans ögon upptinades af fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
