Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 314 —
de barnsteg, ibland ett litet skratt, men det
tystnade tvärt, liksom fågelkvitter i november.
Uttröttade till kropp och själ gingo Eugen
och Dora tidigt att lägga sig och somnade bägge
genast.
Mien fram på natten väcktes Eugen häftigt
af ett besynnerligt ljud. Hvad var det, hvad hade
händt? I hans öra ljiöd liksom ett brus af
vågor, genom hvilket skälfvande, jämrande
människoröster framträngde. Med ens kom hela
sorgen, som sömnen bortjagat, Öfver honom, skarp
och förfärlig i uppvaknandets stund. Det var ju
Dora, som snyftade — det var Maj, deras
älsklingsbarn, som gått ifrån dem, och som hennes
modershjärta ropade efter...
»Tyst... tyst... tyst... för Guds barm
här-tighets skull lugna dig — lugna dig — jag
förmår ej mera...»
Och hans röst sönderbröts af trött, otålig
smärta.
»Nej, nej,» hviskade hon mellan
snyftningarna, »det (ä.r inte som du tror... det är... jag
gråter af... #f glädje... af längtan... jag
gråter därför... att det är så skönt... så stort...
Jag har sett Maj, Eugen ...»
Och hon smög sig intill honom, liksom ville
hon hviska om sin syn djupt inne i hans själ-
»Jag viet inte hvar jag var... eller hvad som
var omkring mig,» fortfor hon, »det föreföll mig
bara som en ljus, strålande rymd... pifverallt ljus
och blommor och glädje. Jag sammanknäppte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
