Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade en hund som han kallade Mars, ett stort,
präktigt djur, halvt hjorthund och halvt blodhund
och lik bägge delarna. Mars var hans stora
förtjusning, och de voro alltid tillsammans. Men jag bidade
min tid, och en dag då tiden var mogen lockade jag
bort hunden och gjorde av med honom med stryknin
och oxkött. Det gjorde alls intet intryck på John
Claverhouse. Han skrattade lika hjärtligt och ofta
som förr, och hans ansikte var lika fullmånsaktigt som
det alltid hade varit.
Då satte jag eld på hans höstackar och hans lada.
Men följande morgon — det var söndag — gav han sig
ut helt glad och munter.
»Vart skall ni ge er av?» frågade jag, då han gick
förbi på vägen.
»Foreller», sade lian, och hans ansikte sken som
full-månen. »J ag är väldigt pigg på foreller.»
Kan man tänka sig en omöjligare människa! Hela
hans höskörd hade gått upp i rök med hans höstackar
och hans lada. J ag visste att han inte hade försäkrat.
Och ändå gick han, ansikte mot ansikte med
hungersnöd och sträng vinter, gladeligen ut för att meta
foreller, kan tänka, emedan han var »väldigt pigg» på
dem! Om det bara legat ett aldrig så lätt moln över
hans panna, eller om hans oxansikte hade blivit långt
och allvarligt och mindre likt månen, eller om han bara
en enda gång förvisat det där leendet från sitt ansikte,
skulle jag säkert ha kunnat förlåta honom att han var
till. Men han blev bara muntrare genom olyckan.
Jag förolämpade honom. Han såg på mig med slö
och leende förvåning.
»Skall jag slåss med er? Varför det?» frågade han
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
