Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då rasade ett stycke av strandbanken och stänkte
honom dyvåt. »Pappa!» skrek han. »En stor, stor
fisk slog med stjärten och blötte ner mig ...»
Han tystnade och väntade på att jag skulle stämma
in i hans infernaliska munterhet.
»Jag kan inte inse att det är något att skratta åt»,
sade jag avmätt, och jag vet att jag såg sur ut.
Han betraktade mig förvånad, och sedan kom det
där förbannade skenet igen, som jag har beskrivit,
så att hans ansikte lyste blidt och varmt som
sommarmånen, och så skrattade han: »Ha ha ha! Det var
lustigt! Ni inser inte —? Hi hi hi! Ha ha ha! Han
inser inte —! Hör på då. En stor fisk ...»
Men jag gjorde helt om och gick min väg. Måttet
var rågat. Jag stod inte ut längre. Det måste bli
ett slut på det här, tänkte jag — djäkla människa!
Jorden skulle bli befriad från honom. Och medan jag
gick uppför backen, hörde jag hans vidunderliga skratt
eka mot himlens skyar.
Jag smickrar mig med att göra allting ordentligt
och bra, och då jag beslöt att döda John Claverhouse,
tänkte j ag göra det på ett sådant sätt att j ag inte skulle
behöva skämmas, då jag tänkte tillbaka på det. Jag
avskyr fusk, och jag hatar brutalitet. Det är något
motbjudande för mig att bara slå till en människa med
knytnäven — fy! Det är äckligt. Att skjuta eller
sticka eller slå ihjäl John Claverhouse (å, det namnet!)
var alltså ingenting för mig. Och jag ville inte
allenast göra det prydligt och artistiskt, utan också på
ett sådant sätt att jag inte kunde bli föremål för den
ringaste misstanke.
I det syftet gnuggade jag mina geniknölar, och efter
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
