- Project Runeberg -  Månansiktet och andra historier /
105

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Bara guld»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kande ljud då ock då. Flodens röst var som en dåsig
viskning alltid avbruten av slummerpauser, men
alltid börjande på nytt vid uppvaknandet.

Allt tycktes vara i drift där nere i floddalens
botten. Solsken och fjärilar drevo ut och in mellan
träden. Biens surr och flodens viskning voro en drivande
svärm av ljud. Och de drivande ljuden och färgerna
tycktes tillsammans bilda en fin och osynlig väv som
var själva platsens stämning. Det var en
fridsstära-ning som icke var dödens, utan det stilla pulserande
livets, ett lugn som ej var tystnad, en rörelse som ej
var handling, en vila som var full av liv men utan
våldsam kamp och ansträngning. Platsens stämning var
en levande frid, dåsig av välbefinnande och lycka,
ostörd av rykten om avlägsna strider.

Den brunskimrande dovhjorten med de
månggre-niga hornen behärskades av platsens stämning och
stod i vatten upp till knäna och dåsade i den svala,
skuggiga gölen. Inga flugor tycktes besvära honom,
och stillheten gjorde honom lat. Ibland rörde hans
öron sig, då floden vaknade och viskade; men de rörde
sig trögt, och de visste på förhand att det endast var
floden som blivit pratsam, då den upptäckte att den
hade sovit.

Men så lyfte sig hjortens öron och lyssnade i ivrig
spänning efter ljud. Hans huvud var vändt nedåt
floddalen. Hans känsliga, vibrerande näsborrar
vädrade i luften. Hans ögon kunde ej tränga igenom
den täta grönska varigenom floden sipprade fram, men
till hans öron trängde rösten av en man. Det var
en entonig, sjungande röst. En gång hörde hjorten
den skarpa klangen av metall mot stenar. Vid detta

105

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:24:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/manansikte/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free