Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psykografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem. Vad brydde jag mig 0111 tillbedjare eller
någonting, då du fanns? Men som sagt, tant Mildred
och onkel blevo rädda. Det har varit prat — vänner
och bekanta, beskäftiga människor och så vidare.
Tiden gick. Du sade ingenting. Jag kunde bara
undra, undra. Jag visste att du älskade mig.
Mycket talades emot dig, först av onkel och sedan av tant
Mildred. De voro ju som far och mor för mig. Jag
kunde inte försvara dig. Men jag var ändå lojal mot
dig. Jag vägrade att inlåta mig i någon diskussion
om dig. Jag teg. Det rådde en tvungen stämning i
mitt hem — onkel Robert gick omkring med en min
som en likbjudare, och tant Mildreds hjärta hotade
att brista. Men vad kunde jag göra, Chris? Vad
kunde j ag göra? »
Mannen, som åter vilade huvudet mot hennes knä,
suckade men svarade icke.
»Tant Mildred var som en mor för mig. Men jag
gick inte längre till henne med mina förtroenden.
Min barndoms bok var igenslagen. Det var en härlig
bok, Chris. Jag får tårar i ögonen ibland, då jag
tänker på den. Men det är ingenting att tala om.
Jag har i alla fall varit mycket lycklig. Och jag är
glad åt att jag kan tala frimodigt om min kärlek till
dig. Och det har varit så skönt att kunna tillägna
sig denna frimodighet. Jag älskar dig... jag kan
inte säga hur mycket. Du är allt för mig — och mer
än så. Kommer du ihåg barnens julgran? Och hur
vi lekte blindbock? Och du grep mig 0111 armen så
hårdt att jag skrek till för att det gjorde ondt? Jag
talade aldrig om det för dig, men jag fick mörka
blå-nader på armen. Och du kan aldrig ana hur lyckliga
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
