Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 -
MÄNNISKOR.
att hon hoppats, att friheten kunde vinnas af ett folk,
som ännu hvarken ägde vishet eller tålamod. Men
med oböjd trosvisshet tolkar hon trots folkets fel dess
rätt till frihet och säger dess förtryckare, att ett folks
lif icke kan trampas till döds under enväldets häl, ty
för hvarje afhugget hufvud uppväxa nya!
Visserligen är jag, säger hon, en vän af freden, men
jag jäfvar Englands högljudda rop om fredens
välsignelser som de enda eftersträfvansvärda. Jag skrifver ej
fredens heliga namn på galgar, fängelser och fjättrar.
Jag vill hellre se världshafvets böljor skumma af blod,
än freden sitta vid det ena folkets själfviska härd, medan
det andra suckar under oket. »Har mitt England ingen
hand att räcka de förtryckta bland folken och bland
dess eget folk?» Slutligen vänder hon sig till
kämparna från det italienska frihetskriget och hälsar dem
som såningsmannen af den framtidsskörd, på hvilken lion
ännu hoppas. Under den tid, som förflutit mellan
diktens början och slut, har hon erfarit den lifsmakt, som
ej blott fullt utdanat hennes kvinnlighet, utan, som följd
däraf, kommit henne att mer än någonsin känna sig
förbunden med sitt släkte, medborgarinna i samtidens
lif, medansvarig i sitt folks framtid. Hon ägde sin son,
och af denna lycka hämtar hon den styrka, som gör
henne till hoppets sångare för en sak, som få män i
den stunden kunde tro på och än färre besjunga.
Hennes dikt med dess allvarsfulla grundfärg slutar som
den börjar med ett barnaleende, och gör sålunda in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
