Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 -
MÄNNISKOR.
nutidens oro. Tiden är icke kall: »inom ett
afton-samkväms. tidsmått förbrukas ofta af oss mer sann
lidelse än af Roland och alla hans kämpar». Tiden är
icke endast nyttans träl; den som påstår detta, saknar
själf skaldens syn för den närliggande verkligheten
och för dennas sanna mått, sedt på afstånd, En sådan
skald »skulle funnit själfva kung Arthurs borg ledsam,
såsom dennes hofskalder otvifvelaktigt gjorde»!
Elisabeth Barrett Browning erkänner att skalden,
som går före sin tid, ofta måste känna sig ensam i
denna. Men denna ensamhet är hans storhet och hans
kallelse: han skall-stå högre än sin samtid för att kunna
lyfta den upp till sig, han skall gå några steg före sitt
folk för att gå framtiden till mötes. När han fått »sina
ögon klargjorda af en rättfärdig harms tårar, skall han
kunna profetera fram sanningen ur en synd».
Elisabeth Barrett Brownings poetik är, som man
finner, den byronska: poetry is but passion och med
skäl har en granskare sammanställt henne just med
Byron som typisk för det ideala skaldetemperamentet: den
skälfvande känsligheten och det starka, personliga
själslifvet. Detta är för henne, som för hela den byronska
diktargruppen, diktens enda verkliga ingifvelse. »Det
fordras lidelse för att varda en människa och för att en
bok skall varda — hvilken också är en människa, men
en människa af högre växt,... i hvarje profetisk bok
måste strömma mänskligt blod» — endast sålunda, menar
hon, kan man om skalderna med rätt säga att de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
