Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill
Hennes sista år voro en själfförbränning: själens
feberglöd förtärde den bräckliga kroppen, men dock
omslöto benne ej dödens skuggor förr än hon sett
gryningen af Italiens frihetsdag. Hennes sista dikt var
till H. C. Andersen, vid en fest i Rom i maj 1861.
I denna nämnde hon, under en växelsång mellan
norden och södern, bådas bästa gåfvor till människorna,
hvarigenom hon kanske omedvetet sammanfattade de
inflytanden hvilka bestämt hennes egen diktning. Kort
därefter återvände hon med de sina till Florens där,
genom en förkylning, hennes krafter snabbt sjönko utan
att hon själf trodde sitt tillstånd oroande. Ännu sista
aftonen tröstade hon sin gosse med att hon var bättre.
Hela natten mellan den 28 och 29 juni satt hennes man
vid hennes bädd och höll hennes hand, medan hon log
åt hans oro. Han har själf skildrat dessa sista timmar
sålunda:
Hon sof illa och hvar gång hon vaknade sade
hon mig outsägligt sköna ord. Klockan fyra på
morgonen vände hon sig till mig och då kom något, som
mitt hjärta skall gömma tills jag återser henne och
ännu längre: det mest fullkomliga uttryck af kärlek,
som hon någonsin gifvit mig under hela den tid jag
känt henne. Alltjämt lyckligt leende, och med ett
anlete som en ung flickas, dog hon några minuter senare
i mina armar med sitt hufvud mot min kind. Ingen
plåga, ingen medvetenhet om skilsmässa 1 Hennes
allvar i ömhetsuttrycken till mig kunde kanske tydas som
en sådan aning, ifall lion icke varit fullt medveten ocli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
