Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOliTHEHAUS I FRANKFURT.
195
Det är denna sunda själfkänsla, som räddar henne
från att, genom sin godhet, blifva alltför medgörlig gent
emot sin omgifning, särskildt mannen, och som ger
henne en alldeles bestämd ståndpunkt, en fullt
själfständig plats i det sällskapslif, där hon var en lifvande
och ledande makt. Man kan få höra henne yttra lika
starka ord som sonen om die gute Gesellschaft:
människor, som kräla omkring henne men ej lefva,
eftersom det hos dem ej finnes »den allra lilla minsla gnista
med hvilken man skulle kunna tända så mycket som
en svafvelsticka — människor, som uppspärra sina gap
öfver hvar tanke som ej står i a-b-c-boken!»
Man önskar nästan att Goethe endast haft denna
härliga mor och inte någon far alis! Ty från modern
har Goethe allt det evigt tillbedjansvärda i sin natur,
medan han däremot från faderns borgerligt
ämbets-mannamässiga skaplynne fick det stoff hvaraf sedan
den yttersida af Geheimerath und Kunstgreis
danades, hvilken omslöt hans verkliga, stora jag. En
yttersida, som man visserligen lätt kommer igenom, men
hvilken, innan man gjort det — isynnerhet i ungdomen
— alltid vilseleder blicken på den verklige Goethe. Det
ligger en sanning i hans eget ord: att i den gestalt,
man lämnar människorna, fortlefver ens minne ibland
dem. Den åttioårige Goethes stillnade puls och stelnade
värdighet ha sålunda kommit människorna att glömma
ynglingen Goethe, ja, äfven att förbise huru ung den
gamle Goethe förblef under den kallnade ytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
