Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
MÄNNISKOR.
Wer au der Seelen innersten Tiefen,
Mit solch’ entzückendem Ungestüm,
Gefühle wecken, die ohne ihn
Uns selbst vorborgen im Dunkel schliefen ...
Den af Goethe härligt hånade Wieland blir snart så
betagen i denna »älskvärdaste af människor», att han
kallade sin själ »full af Goethe, som en blomkalk af en
daggdroppe». Med samma förälskade förtjusning, som
hans egen mor beskådat honom, då han med hennes
röda päls öfver skuldrorna och det bruna håret
fladdrande i vinden ilade fram på isen i Frankfurt, blef han
betraktad af änkehertiginnan Amalia, när han, med
upplöst hår, dansade vilda solodanser i hennes salong.
Samtida skildrare finna ej .ord för att beskrifva den stolta,
smidiga gestalten, den breda ljusstrålande pannan, den
fina, rörliga munnen, men framför allt de stora,
ljus-fyllda, svarta ögonen, »zaubernde Augen mit
Götterblicken», sjunger Wieland, blickar flammande af snille,
strålande af löjen, smältande af känsla. Under dessa
lifsberusningens år, dem Goethe skildrat i en enda rad:
Jugend ist Trunkenheit ohne Wein,
ödslade han sitt snille och sitt hjärta vid Weimars lilla
hof, så som Buckingham ödslade vid det franska, när
han vid hvarje steg lät diamanter falla från sin dräkt,
ett gnistrande regn, som kvinnorna trängdes kring
honom för att uppfånga. Goethe hade samma sorglösa
lycka af sina krafters blomstring, som den vårliga jorden
af sina otaliga sippor, lika liten tanke som den att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>