Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.262
MÄNNISKOR.
upp i hvad man gör». Medan hans själs böljor sålunda
»drifva kvarnar», ser han dem dock dessemellan »höja
sig i luften som springbrunnar» och »passgångarens
hvardagslunk förvandlas till vingehästens flykt». »Ty
jag är nog egentligen ämnad till skriftställare», tillägger
han — Goethe! — med full naivitet.
När han senare talade om denna tid, säger han att
han ofta hade svårigheter öfver hvilka han i sin
ensamhet grubblade så, att hans hela varelse samlas in den
Augenknochen tills han slutligen fann att med
lugn och rättframhet skulle han reda sig. »Jag har
kunnat vänta i ett halfår, tålig som en hund, men sedan
med en så absolut våldsamhet trängt mot mitt mål att
jag nått det», säger han själf — en konst, hvilken
behöfde läras af de ungdomar, hvilka tro att de gå under
på grund af sin genialitet, medan de i stället gå under
af brist på genialitet och öfverflöd på
karakters-löshet!
Under plågan af att ej »i frid få utbilda sin
egenart», jämför Goethe en gång sitt öde med Dürers, hvilken
»tafatt bytte bort sina härligheter mot ett ringa
vederlag», ett öde, som djupt rörde Goethe, hvilken ju ej
heller ostörd får lefva samman med den Geistern,
ehuru han dock anser sig själf i stånd »att reda sig
en smula bättre än Diirer förmådde». Och i själfva
verket hade Goethe i hög grad den starka
personlighetens makt att sig till godo bruka äfven vidriga
omständigheter; att just genom det yttre trycket eggas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
