Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHEHAUS I WEIMAR.
29!»
sina vänners och sina närmastes förlust Goethe hade
att genomlida i denna sin ensamma tillflykt. Sin syster
och far förlorade han redan i Gartenhaus; mor, maka,
son, änkehertiginnan Amalia, Karl August, dennes af
Goethe så värderade gemål, Herder, Wieland, Schiller,
Corona Schroeter, fru von Stein och så många, många
andra gingo under det nya århundradet bort före honom.
Det var som öm döden först ville göra tomt omkring
den väldig«, innan den nalkades honom. Och när den
gjorde det, nändes lifvets stränge son endast röra sin
moders älskling och älskare med lätt hand. Ett par
dagar före döden — och i annan mening än den till
tradition vordna — var det han bad om »mera ljus»,
emedan han älskade det färgspel solen framkallade i
taket på hans sofrum. Ännu den morgon, som blef
hans sista, gick Goethe ett slag i det lilla sofrummet,
sjönk så ned i länstolen, där han suttit om natten, och
utan aningar eller kval som förebud lade döden sakta
sin slöja af natt kring hans medvetande. Han tyckte
sig se ett skönt, svartlockigt kvinnohufvud, ban talade
med de honom omgifvande — Eckermann, sonhustrun
Ottilie — om Schillers bref. Middagens dager föll
genom de små rutorna, när det mäktiga hufvudet —
så som det hvitnade, kärniga axet böjes af sin egen
tyngd — föll mot länstolens kudde. Och så slötos,
under det hållningen behöll sin ädla värdighet, de ögon
af döden, som mer fulla af kärlekens förstående än
någon annan människas blickat på lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
