Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.316
MÄNNISKOR.
naturen och tillvaron. Det är i denna djupa mening
— icke i en estetiskt formell — som Goethe är
förvissad att »det klassiska är hälsan» och som hans egna
verk åt oss gifva samma hälsa. »Den siste homeriden».,
Goethe, har framför allt rätt att nämna sig så, emedan
han själf har denna antikens obegränsade förmåga af
hel, stor hängifvenhet åt det närvarande, genom hvilken
ensam lifvet meddelar sin fullhet och sin styrka. Goethe
är den oöfvervinnelige, därför att han lärt sig hämta
sina tillgångar ur den naturgrund, till hvilken man
alltid ytterst är hänvisad, sin egen personlighets
natur-grund och ur dennas förmåga att i sig upptaga och
förarbeta lifsförnimmelserna. Det är detta som gör alt,
han — på samma gång han alltid bevarar sin
vibrerande mottaglighet — förstår att man dock slutligen
måste »medvetet förbli stående på en viss punkt för
att därifrån i ro växa».
Naturgrund och lifsåskådning, iifserfarenhet och
lifsverk äro hos Goethe ett enda stycke, såsom hos ingen
annan stor ande. Hela hans tillvaro är därför en
uppenbarelse om innebörden af den monism, den
helhets-förnimmelse, som en gång torde komma att omfattas
som mänsklighetens världsförklaring.
Ali Goethes verksamhet — ämbetsmannens,
naturforskarens, diktarens — medverkar att hos honom dana
den helhetssyn öfver tillvaron, den syntetiska uppfattning,
för hvilken alla företeelser »blifva toner i en enda stor
harmoni». Han blir — som jag ofvan framhållit — allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
