Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKOR.
införlifvas med allnaturen och på samma gång utbildat
sin varelse till ett allt rikare moment af allnaturen.
Kulturen blir således den verkliga gudstjänsten, och i
arbetet för denna kultur blir allt, som mänskligheten
redan vunnit eller kommer att vinna af utveckling, ett
medel: kristendomens kärleksbud liksom hellenismens
skönhetsbud, vetenskapens sanningseröfringar liksom
sam–hållets lagar. Allt är endast medel för det enda, stora
målet, personlighetens utveckling; hvarken andras gagn
och lycka eller individens eget gagn och lycka i en
i
annan tillvaro, utan harmonien, lyckan redan i denna
tillvaro, äro målet.
Men med Spinoza känner Goethe, att individens
utveckling måste som gräns äga andra personligheters
och att denna gräns tillika är en hjälp vid utvecklingen.
Goethe ser som sagdt utvecklingen fortsatt i oändlighet och
känner sin egen andes evighet, men stannar ordlös inför
dödens och evighetens och lifvets mysterier. Han känner
lifsmysteriet så djupt, att för honom kärnan i ali
religion är att lära människan med lugn fördraga det
oundvikliga, bland hvilket Goethe fann vara ett aldrig
skingradt mörker öfver vårt hvadan och hvarthän.
Att resignera innebar för honom, lifsdyrkaren, den största
af människans segrar. Men icke med den resignation,
hvilken tror sig själf vara ett godt, ett mål; den, hvilken är
själfuppgifvelse och själfutplånelse. Han ville ersätta »alla
partiella resignationer med en resignation en gång för
alla: med vissheten om det eviga, nödvändiga, lag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
