Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHEHAUS I WEIMAR.
29!»
bundna i tillvaron.» Detta är den sunda, stolta
resignation, som icke frivilligt afstått från något, af detta lifvets
fullhet, men som med lugn bär dess njugghet; som ej
söker det omöjliga, men intet uppger af det möjliga,
som böjer sig för nödvändigheten att icke äga, men
sträcker handen mot hvarje ögonblicks gåfva. Det är
denna resignation, hvilken hos Goethe så underbart
förenas med oafbruten hängifvenhet åt det högsta af
alla bud, det, som i sig innebär alla uppenbarelser:
Gedenk su leben!
Att mer än någon annan dödlig hafva lefvat —
detta är Goethes största rätt till odödlighet. Genom
intensiteten af sitt eget lif i hvarje moment — antingen
^detta innebar njutningen af en frukt eller danandet af
en Faust — genom den oafbrutna kraftutvecklingen af
sitt eget väsen under innerlig växelverkan med naturen
och människorna, genom den oaflåtliga själfhäfdelsen
och det oaflåtliga sympatiska samlifvet med och verkandet
för andra, är Goethe vorden mästaren i lifvets sköna
konst, hvars skapelse är den harmoniska människan,
den konst, där skaparen och stoffet sammanfaller och
enhvar — genom sträfvan till allt högre väsentligheter —
blir sin egen förlösäre ur det tillfälliga. Under sitt oafbrutna
bildningsarbete bevarar Goethe som sagdt sin
omedelbarhet. Djupt medveten om att han, som vi alla, inom
ej öfver sig hämtar sina krafter, ger han — utan att därför
bli tygellös — full frihet åt sin natur, som tyckes utan
reflexion växa fram i härlighet enligt sin inre lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
