Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
rader bländande tänder, och ett mera hjertligt än glädtigt leende.
Dessa drag inneslötos af ett svartbrunt, slätt och glänsande hår,
som var tillbakakammadt från den vackra pannan, «eamt af mörka
och yppiga polisonger. Han var högväxt och smärt, med en enkel
ledighet i sina rörelser, och en nästan musikaliskt vacker
klangfull organ då han talade. Lägg härtill en öfverlägsen bildning,
mycken beläsenhet och en genom resor utvidgad erfarenhet, samt
en ålder af 29 år, så finner man att han borde vara farlig för
qvinnohjertat, hvilket merändels lättast intages af det’som bländar.
Med Jacobo förhöll det sig derjemte så, att hans inre menniska
stod i fullkomlig harmoni med den yttre. Det var en karakter,
hvarpå ingen usel eller oädel passion ännu satt någon fläck, och
hans hjerta var lika rent och oförderfvadt som hans pannas hvalf
var fritt och öppet.
Då?1 han trädde in i den blå salongen, fann han Stephana
sittande i en liten soffa med hufvudet stödt emot ryggstödet och
blicken fästad på en staty i marmor, föreställande Cerés här hon
söker sin dotter Proserpina. Det var något frånvarande i den
unga qvinnans blick, och ett uttryck af bitter smärta stämplade
ansigtsdragen.
Mrs Stephana Stephensen hade ett utseende som fjettrade
ögat. Vid första anblicken var man frestad att kalla henne skön;
något som man vid en närmare granskning af hennes utseende likväl
måste medgifva att hon icke var, ty dragen saknade den dertill
erforderliga regelbundenheten. Det var något tjusande,
oemotståndligt i detta bleka, fina ansigte, med sin något mörka hy,
sina underbara stora ögon, sin höga panna och sin lilla, allvarligt
slutna mun, som då den öppnades erhöll en egen passionfull
darr-ning på läpparna, och gjorde att de blåhvita tänderna vid
minsta rörelse syntes. Håret var mörkt, kastanjebrunt och
glänsande; växten smidig och ändå vittnande om kraft och helsa,
ehuru den fullkomliga bristen på rosor, som kinderna hade, ville
antyda svag helsa. Man såg likväl snart att intet fysiskt lidande
blekt rosorna, utan att själen varit den som förhärjat dessa
ungdomens och skönhetens förnämsta prydnader. Och likväl kunde
hon förefalla skön, ehuru hufvudkarakteren i hennes utseende var
stolthet, stränghet och allvar. Hvad var det? — Det var ett
något, man visste ej rätt hvad, men bakom stoltheten, strängheten
och allvaret föreföll det som om man sett hjertat glöda af alla de
ömma, milda och ädla känslor|jsom skapa en högsint qvinna.
Jacobo gick fram och satte sig bredvid Stephana, fattande en
af hennes händer, som hängde liflöst ned på soffan.
„Stephana, icke detta dystra drömmeri, hvilket förefaller
oförklarligt då jag erinrar mig det begär som dref dig att just här
vilja bosätta dig. Nu, sedan du beträdt denna jord, öfverväldigas
du af en ända till förtviflan gränsande modlöshet.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
