Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högmod som nu blifvit tryckt på det Romarhjertiska namnet. Han
föreställde sig att Stephana och Jacobo skulle rätt hjertligt skratta
åt grefvinnan, sedan de rest. Yid den tanken brände hans stolta
blod som eld i ådrorna; och likväl hade hans kärlek till modren
varit så stor, att han, af fruktan att hon skulle känna
förödmjukelsen af deras förändrade ekonomiska ställning alltför tungt, om
hon ej fick gifva den den färg hon sjelf ville, icke med
ett ord sökt afböja hennes skryt. Till allt detta kom medvetandet
af att känna sin egen underlägsenhet vid Jacobos sida. Att veta
det han egde intet annat företräde, framom den der amerikanske
uppkomlingen, än sina „anor“, om hvilka Stephana yttrat sig så
ofördelaktigt, gjorde att Herman erfor en känsla liknande hat till
dessa menniskor. som, ifrån första beröringen han haft med dem,
förödmjukat honom. Det var liksom hans, högmod och stolthet
förvandlat hans inre till ett enda omätligt sår, som i sin smärta
observerade alla ändra intryck. — Stackars Herman! du stod ännu
bara på första trappstegen, som skulle föra dig ned ifrån den höga
ståndpunkt, du hittills i din dåraktiga forblindelse ställt dig sjelf
och den klass du tillhörde.
Ett par veckor förgingo, under verksamhet och en gagnelig
omtanka för innebyggarne på Kungsborg; men under en tyst
förstämdhet för dem på Furuhof. Grefvinnan begret inom sig sjelf ^
den obemärkta ställning hon genom deras små tillgångar nu
innehade; hon begret det Romarhjertiska namnets sjunkna glans och
sörjde öfver sina barn och sig sjelf; men utan att ett enda ord
om denna sorg gick öfver läpparna.
Helfrid anade modrens sorg, läste den i hennes ansigte och
kring den unga flickans hjerta lade sig en tryckande tungsinthet;
dertill kom att Herman var alldeles förändrad; tyst och sluten
undvek han alla förtroliga samtal med systern och öfverlemnade
sig åt ett dystert grubbleri. Helfrid såg allt detta, men utan att
kunna afhjelpa detta lidande hos någon af dessa varelser, som
utgjorde hela hennes verld; och äfven Helfrid blef sluten och
försjönk i ett tyst svårmod.
En morgon, på tredje veckan efter deras besök på Kungsborg,
erhöll Herman följande biljett:
„Herr grefve!“
I fall vägen till Kungsborg ej förefaller er allt för lång, så gör
i eftermiddag en ridt dit. Jag önskade i en affär få äran att tala
med er. Med aktning
Stephana Stephensen.u
Han slängde biljetten långt ut åt bordet, mumlande:
„Hon och jag hafva inga affärer att samtala om.1’ Derpå
röck han till sig ett brefpapper, doppade pennan och ämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
