Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga plats. Jane kom nu in, klädd i alla möjliga färger och
utstyrd på bästa sätt.
/ „Hvart ämnar du taga vägen", frågade Stephana.
„Jag ämnar åka med Jacobo, som lofvat skjutsa mig till
prestgården, och hemta mig, när han far från Furuhof.
Prostinnan har skickat öfver och bedt mig komma dit."
„Ni öfverger mig således båda två?“
„På några timmar blott," svarade Jane; och en stund derefter
befunno sig Stephana och Herman allena.
„Man får ondt i ögonen, då man ser på miss Jane," sade
Herman, „så mycket granna färger hopar hon tillsammans uti sin
klädsel."
„Det är ett arf från möderne, ty hennes mormors mor var
negress, och som grefven vet älska de prål."
„Hon är er fullkomliga motsats både i detta och alla andra fall."
„Jag har aldrig tyckt om starka färger."
„Men säg mig; hvarföre är ni ständigt svartklädd?"
„Derföre att — att jag har sorg. — Jag är ju enka." Det
var något svårmodigt i Stephanas röst.
„Er man har ju varit död i flera år, hörde jag miss Jane
säga; och hon förklarade bestämdt, att ni icke hade någon ni sörjde,
utan att ni, under alla de år hon känt er, aldrig burit andra än
svarta kläder."
„Det är sannt; men det gifves sorger, som räcka hela lifvet
igenom, som sitta i hjertat, dem hvarken tid eller förhållanden
kunna mildra och som gör det motbjudande för det sjuka sinnet
att bära färger, hvilka icke öfverensstänima med vårt inre."
„Och en sådan sorg är det ni bär?" Grefven såg på den
unga qvinnans sorgbundna ansigte, med en blick af deltagande.
„Ja."
„Skall ni aldrig lägga af den?"
„Huru skall man kunna lägga af en sorg, som bosatt sig i
6jälen? Vi kunna försona oss med förlusten att genom döden
ha förlorat en för oss kär person och glädjen kan åter uppspira;
men den sorg, som krossat vårt hjerta och toljt oss genom ett
helt lif, den kan icke utplånas, icke mildras. Det enda vi förmå,
är, att med undergifvenhet bära den, och genom det goda och
nyttiga vi verka i lifvet göra vår egen tillvaro så dräglig som möjligt.
„Huru kan ni, som eger allt hvad som bör göra en menniska
lycklig, nemligen: ungdom, skönhet, snille, godhet och rikedom,
ändå anse ert lif invigt åt en tyst sorg?"
„Derföre att jag eger allt — utom det som kunde göra mig
lycklig," sade Stephana med sorgset allvar.
”När man ser er, skulle man icke kunna tro att ni, med ert
energiska och spänstiga lynne, skulle kunna inrymma en djup sorg
i er själ."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
