Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefvinnan, ehuru kall emot alla som icke tillhörde hennes familj,
kunde omöjligt undgå att erfara en känsla af rörelse vid
anblicken af Stephana. Med en matt rörelse räckte hon henne handen,
sägande, icke utan en anstrykning af stolt bitterhet:
„Min fru, jag kommer att stå i en evig tacksamhetsskuld
hos er, för det deltagande ni visat mig, och för den gästfrihet jag
nu åtnjuter i mitt fordna hem.K
Stephana fattade den framräckta handen och lydande en röst
i sitt inre, som kom från hennes rena och ädla hjerta, förde hon
den till sina läppar, hviskande med upprörd röst:
„Fru grefvinna, ni står i ingen skuld hos mig, ty hvad jag
nu varit i tillfälle att göra er, detsamma hade ni gjort, ifall
olyckan drabbat mig. Den enda bön jag har till er är, att ni må
glömma att detta hem icke är ert. Ack! grefvinna, mitt hjerta
känner sig i dag både stolt och lyckligt, vid tanken att jag
kunnat i det minsta vara er till gagn.“
Stephanas uppförande var så olikt hennes vanliga sätt eller
sådan grefvinnan förr sett henne. Den ädla, aldrig från hennes
väsende skilda värdigheten, den fulländade verldsdamen, den
Öf-verlägset bildade och snillrika qvinnan var försvunnen, och hon
stod der såsom ett kärleksfullt och bedjande barn, med en tår i
sitt öga och den stolta pannan ödmjukt sänkt. Den eljest så
klara och bestämda rösten, med sin musikaliska brytning, var nu
vek och hade ett eget vemodigt tonfall, som tycktes framkalla en
egen smärta i grefvinnans inre. Hon tillslöt ögonen och liksom
lyssnade till ljudet, derefter suckade hon och framhviskade några
förbindliga, ehuru något kalla ord.
Den högmodiga damen var för mycket egoist att så
fullkomligt kunna röras af andras godhet, att hon glömde det denna
godhet af henne icke kunde återgäldas, och att hon följaktligen kom
att stå i en evig skuld till henne, som bevisade den.
Helfrid deremot var så djupt rörd af Stephanas uppförande,
att det framlockade tårar ur hennes ögon, och då hon aflägsnade
sig, hviskade hon:
„Ni är en engel, min fru.“
De båda unga qvinnorna stodo allena i det yttre rummet då
Helfrid sade detta. Stephana vände sig vid detta utrop till henne,
och man kunde säga att hvarje drag i hennes ansigte uttryckte
erkänsla.
„Ah! fröken Helfrid, denna stund och dessa ord af er, en
Romarhjerta, till mig, utgöra en rik belöning för ett helt lif af
lidande.“ Hon tryckte Helirids hand och försvann.
Stephana nästan flög förbi Eklund, som befann sig i
grefvinnans förmak, och ilade upp för trappan till tafvelgalleriet, der hon
stannade framför grefvinnan Gunillas porträtt, med båda händerna
hårdt tryckta mot det oroligt flämtande bröstet. Huru läuge hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
