Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bilden, som minnet af den första tiden utaf deras kärlek framställer,
eger för honom ett på en gång så tjusande och ändå bittert behag,
att jag ofta fruktat att den blir hans lifs följeslagerska.“
„Men huru var det möjligt att svika honom Helfrid märkte
icke sjelf att hennes röst "hade ett alldeles eget uttryck, då hon
uttalade denna fråga. Stephana frapperades deraf och såg på
henne, med en forskande blick, hvilket likväl undföll Helfrid, ty
hon såg rakt framför sig.
„För att förstå det,“ svarade Stephana, „Skall man känna
henne. — Hon är en qvinna utan hjerta.“
„Och en sådan har han kunnat älska?“
„Hon var ett ungt tjusande barn, då han fästade sig vid
henne; och en hvar hade då kunnat blifvet intagen af den
älskliga varelsen, hvilken lofvade att blifva en engel, men blef en
skådespelerska, på verldsteatern, som för nöjet att se sig tillbedd och
hyllad uppoffrade allt och alla.“
Hofslagen, som hördes bakom dem, kom Stephana att se sig
om; det var Jacobo, som kom ridande i full karrier. Han aftog
mössan, då han ilade förbi, sägande med sitt vackra, friska och
hjertliga leende:
„Tillgif mig min oartighet, att så här ila förbi er, mina damer;
men man väntar mig der borta i mitt rike, det vill säga i
verkstäderna.“ Och dermed var han borta. Helfrids ögon följde
honom, och ett drag af svårmod spred sig öfver det vackra ansigtet.
Äfven detta såg Stephana och tänkte, suckande:
„Stackars barn, skall äfven hon genom en obesvarad kärlek,
till en ofrälse, få plikta för allt det onda hennes slägts högmod
framkallat.
Om aftonen sedan man åtskilts, efter att ha tillbringat några
timmar inne hos grefvinnan, finna vi Stephana och Jacobo i det
lilla kabinettet som låg emellan stora salongen och förmaket.
„Säg mig, Jacobo, hvad tycker du om Helfrid?“ sade
Stephana och lade sin hand på hans axel. •
„Hon liknar kristallen, så ren och fläckfri är hennes själ.
Det är en diamant, som i slipningen fått något oregelbundet; men
som, om den blefve infattad i en riktig infattning, skulle blifva af
oskattbart värde. “
„Hvad menar du med infattningen.“
„Jag menar det värde, sann bildning oeh verklig moraliskt
öfverlägsenhet ger. Den riktning’ Helfrid fått är skef, och hennes
veridsåsigter falska. “
„Det är sannt; men det är något obeskrifligt hänförande i
hennes tillgifvenhet för modren och brodren, i hennes kärlek till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
