Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvars hela väsende hade något tvunget. Hon bläddrade tigande i
några gravyrhäften«
„Grefve Herman," sade Stephana helt plötsligt, „ni har nu
en lång tid varit missnöjd med mig. På hvad sätt har jag sårat er?“
„Missnöjd, med .er, min fru!" Herman såg upp. „Huru vore
det möjligt?"
„Ätt det är möjligt, har ni bevisat mig, och det smärtar mig
att iså är. Jag ber er emellertid tro, att jag åtminstone aldrig
med afsigt gifvit er anledning dertill; och jag hoppas, att ni har
nog vänskap för mig, att helt uppriktigt säga hvad det är, som
framkallat er närvarande sinnesstämning, eljest fruktar jag att ha
begått ett misstag, då jag trodde er hysa: en smula tillgifvenhet
för mig." :
Stephana hade nu detta, henne egna milda och barnsligt
goda uttryckét i sitt ansigte, som gjorde henne så yerkligt
hänförande. Hon räckte honom med en intagande rörelse den
bildsköna handen.
Herman fattade den med nästan passionerad värma, och slöt
den mellan sina, sägande, något upprörd:
„Nej, ni har icke misstagit er, då ni trodde på min
tillgifvenhet," ijmi .
„Nå väl, tala då uppriktigt med mig, och säg hvarmed jag
sårat, er. Är det något i mitt sätt emot er mor eller syster, som
iek.e är sådant ni önskade det?"
„Ah! huru kan ni falla på en sådan tanka; tvärtom, tycks
hvarje dag endast öka min skuld till er för den utsökta
grann-lagenhet och finkänslighet, hvarmed ni söker försona den stackars
döende med sitt öde, , och kommer hennes stolthet att glömma att
hon är er gäst. Jag ser er aldrig med henne, utan att beundra er."
Grefven tryckte Stephanas hand till sina läppar. Hon drog den
sakta undan och sade, kanske med mindre säkerhet än vanligt:
„Nå, hvad är det då?“
„Ingenting, som utgått från er. Ack, ni lemnar mig icke en
gång den trösten, att i något enda afseende kunna anklaga er."
„Hvarföre har ni då undvikit mig?"
På Hermans panna brann en mörk rodnad, i hans ögon
flammade det till, men då han njötte Stephanas lugna, klara och
allvarliga blick, förde han handen öfver pannan, och sade långsamt:
„Derföre, att min själ varit uppfylld af bittra minnen.—
Minnen, dem ni %id vårt sista besök hos, baron Skjölds frammanade
till lif, •jjp och hvilka sedan förföljt mig. — Jag har under denna
tid, önskat att kunna tala till er fullt uppriktigt, och likväl känner
jag att det är mig omöjligt."
„Ni har då ej förtroende till mig?"
„Jag skulle önska att jag kunde misstro er."
„Hör, mig, grefve. Ni och jag stå genom det uppdrag, ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
