Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till i hennes ögon då de mötte Hermans. Hon hemtade djupt efter
■ andan och sade, med ett eget tonfall:
„Ni har, grefvinna, en gång kallat mig er dotter, och jag
skall hädanefter äfven vara det.“ Derefter satte hon sig helt lugnt
med sitt arbete, vid grefvinnans sida, och började tala om
likgiltiga saker. Man kom att tala om franska revolutionen och den
massa af fransk adel, som då emigrerade.
„Jag har ofta tänkt att ni, min fru,“ sade grefvinnan, „var
dotter af en fransk emigrant och härstammade från någon adlig
familj. Har jag icke haft rätt?“
Herman, som läste i en tidning, såg upp på Stephana, hvilken
återtagit denna ädla värdighet i sitt yttre, som vanligtvis utmärkte
henne; hon svarade småleende:
„Nej, grefvinna, jag eger icke en enda droppa adligt blod
i mina ådror; min far var ursprungligen sjöman och min mor en
fattig sjömansdotter.11
Grefvinnans ögonbryn rynkades, och en prägel af högdragenhet
bortjagade det förut så vänliga uttrycket. Hon flyttade sitt hufvud
högre upp på kuddarna, liksom hon dermed velat draga sig ifrån
Stephana. Herman såg denna rörelse, och en rodnad af harm,
nästan blygsel, öfver modren, återspeglades på hans ansigte. Man
kunde deruti läsa en orolig fruktan, att Stephana skulle känna sig
sårad; men hon syntes icke ha gifvit akt derpå, ehuru
grefvinnans rörelser ingalunda undföllo henne. Det enda, hvaraf Herman
märkte att hon uppfattat den, var det medlidsamma leende som
krusade hennes läppar och den blick af obeskriflig ömkan, hon
vexlade med Jacobo, hvilken också med uppmärksamhet följt denna
scen. Stephana sade helt lugnt:
„Vi, barn ifrån-amerikanska republiken, veta ej af något
annat adelskap, än det vi gifva oss sjelfva, genom redbarhet,
arbetsamhet och uppodlandet af alla de egenskaper som förädla själen.
— Jag har sökt att genom bildning, kunskaper och ett
oupphörligt sträfvande ernå de dygder som pryda menniskan, göra mig
värdig att vara Christen, i detta ords sköna bemärkelse; det är
det enda adelskap jag ansett gälla inför Gud.“
„Det är en ganska vacker sträfvan, och nödvändig för den
som vill höja sig öfver en låg härkomst. Dessa bemödanden
för-tjena icke blott beröm utan äfven aktning. Man erhåller
derige-nom ett värde, som till någon del försonar hvad man genom börden
saknar,“ svarade grefvinnan med en så förnäm och afmätt ton, att
Helfrid såg förskräckt på Stephana, och Herman sammanpressade
läpparna för att tillbakahålla de ord som sväfvade på tungan.
Äfven det föga grannlaga uti detta yttrande af den fint
uppfostrade grefvinnan emottog Stephana utan att det syntes göra
någon verkan. Hon sade småleende:
„Jag för min del har aldrig behöft något som försonat mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
