Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofta få vi betala en dylik hägrande villa med förlusten af vårt
lugn för hela lifvet, och ännu i sommaren af vår lefnad stå plundrade
på hopp och tro, utan mål för vår sträfvan, utan lycka för vår
framtid" Jacobo hade talat med så djupt allvar, att Helfrid tyckte
att hennes hjerta darrade.
„Och ni sjelf har så der dyrt fått betala en dylik dröm, och
står nu utan mål för er sträfvan, utan hopp om lycka för framtiden?"
„Jag hade kunnat få betala den så, ifall icke i min själ
funnits nog energi för att i en nyttig verksamhet söka en, ehuru
ringa, ersättning för den lycka jag förspillt, genom att slösa en skön
dröm på ett föremål, som ej motsvarade den.“
En paus uppstod. Båda gingo tankfulla. Slutligen sade
Jacobo, med sitt vänliga uttryck:
„Icke sannt, fröken Helfrid, nu, sedan jag sjelf gjort mig till
er förtrogne, skall ni visa mig den godheten att låta mig få
för-blifva det.“
„Herr Lange," sade Helfrid, med något osäker röst, „glöm den
upptäckt ni gjort."
„Jag skall glömma? efter ni så önskar; men jag vet den
ändå, mins detta, men jag skall aldrig göra något bruk af hvad
jag vet,"
„Tack!" Helfrid räckte honom handen. .
„Icke ni skall tacka mig, utan jag er för den rena njutning
denna stund skänkt mig. — Jag vet att såsom vi nu skiljas, skola
vi kanske icke mera mötas, ty ni skall möjligen emellan er och
mig resa ett isberg af stolthet för att utplåna ända till skuggan
af minnet utaf detta samtal; men jag skall andå alltid veta att
den, åt hvilken Helfrid en gång skänkt sin kärlek, skall evigt
ega den, om hon än begrafde sina känslor aldrig så djupt och
oingaf dem med den mest ogenomträngliga slöja."
„Är detta att glömma?"
„Jag glömmer inför er; jag vet inför mig sjelf." Jacobo
tryckte Helfrids hand och äflägsnade sig.
Någon tid förgick, under hvilken grefvinnan skyllde på
illamående, så att hon hvarken kunde se Stéphana och Jacobo
inne hos sig, eller komma ut i stora salongen. Stéphana
uppfattade ganska rigtigt detta den stolta damens förfarande, hvilket
innebar en tyst påminnelse om att allt förtroligt umgänge med
sjömannens ringa dotter var slut. Icke var det tänkbart att
grefvinnan Romarhjerta skulle fortfarande kunna umgas så der
fa-miliert med en qvinna ur folket. Hvartill gagnade hennes rikedom,
hennes bildning, hennes ädla och upphöjda karakter, då hon utgick
ifrån råa föräldrar. Hon var och förblef plebej huru man än
betraktade saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
