Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru många barn hon haft, svarade hon: „Dessa båda som ni
ser.“ — Du skall till hennes försvar invända, att dottren, genom
att som barn ha blifvit skild från henne, äfven b.Ufvit aflägsnad
ur hennes hjerta; men nej; — om hon äfven haft henne vid sin
sida, skulle hon ha handlat på samma sätt. — Hon skall
förskjuta Helfrid, ifall denna räckte sin hand åt ,en ofrälse. — Hon
skulle ha förskjutit sonen, ifall han icke, beherrskad af samma
högmod som hon, förskjutit den hustru, fadren tvang honom att
i ärans namn viga sig vid. — Ett ögonblick trodde jag mig ha
råkat vägen till hennes hjerta, och genom min ömhet, min ömsorg
ha vunnit henne. Det var en afton, då hon tycktes vara rörd af
mina små tjenster, och då — då, Elin, kallade hon mig sin
dotter. — Ögonblicket var underbart för mig, och mitt hjerta slog
våldsamt, då hennes läppar vidrörde min panna. Jag hade segrat,
så trodde jag, och mitt hjerta svällde af triumf; men jag hade
åter låtit mitt menskliga, svaga jdg känna en stolt
tillfredsställelse och derföre skulle jag straffas. Det var icke en känsla af
triumf jag bort erfara, utan en mildare och bättre; också; då hon
några minuter derefter kom att tala om min’härkomst, hvilken
genom Janes barnsliga prat, blifvit alhnänt antagen varä af franskt
adligt ursprung, sade jag henne, att jag var ett barn af; folket:
Då, Elin, var allt utplånadt. Alla inina bemödanden, att göra
olyckan dräglig för henne glömda, och jag hade sjunkit så
ohjelp-ligt, att hon behöfde två hela veckor för att resonera sig till att
åter kunna vara i samma rum som jag. o— Huru tror du, hon då
behandlade mig? — Stolt, svarar du. Ah, det skulle jag ha
funnit mindre tadelvärdt; men hon bemötte mig med något som
öf-vergick till förakt. Hon uppbjöd hela sin förmåga att såra och
förolämpa mig, och jag kände huru mitt blod stundom> brände som
eld i ådrorna. Jag led, led af det förflutna, och jag bad i mitt
hjertas djup om styrka att motarbeta den fordna hatfulla känslan,
som har bott i mitt bröst. — Nu känner jag mig trött, trött af
striden och en känsla af modlöshet har lagt sig öfver mitt hjerta.
Jag säger till mig sjelf: du skall aldrig vinna seger öfver detta
högmod.
Du frågar efter Herman. — Icke nu vill jag tala om honom.
Han eger ett hjerta, som är mäktigt af ädla känslor, och en
sinnesstyrka, som gör honom till man, i detta ords bättre betydelse.
Hans högmod är böjdt, men icke brutet. Böjd under en annan
allsmäktig känsla. —• Dock, icke nu om honom, — det måste
först blifva klart för mig hvad man af honom kan hoppas- för
framtiden.
Helfrid —! Elin, hon är on stjerna, som med sin klara glans
försonar allt det onda modrens mörka högmod förorsakar. Gud!
beskydda henne. . . . . . .“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
