Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lek och ert namn." Stephana lutade hufvudet på sned och såg
upp till Herman med en nästan bönfallande blick.
„Man måste vara en gud för att motstå en bön, som
beledsagas af en dylik blick,“ sade Herman, fattande Stephanas hand,
„och likväl, om jag i detta ögonblick lofvar att göra hvad ni
önskar, skall jag, sedan ni lemnat mig, ångra det."
„Grefve, aldrig vill jag öfvertala er till en handling, den ni
skulle kunna ångra; men jag skulle önska att min makt öfver er
verkligen vore så stor, att ni, utan att ångra, villfor min begäran."
„Betviflar ni verkligen er makt öfver mig?"
„Ja, — och jag har skäl dertill."
„Nej, — allt vill jag göra, blott icke det som skulle
förnedra mig inför mig sjelf. Begär af mig hvad ni vill, och jag skall
utan betänkande göra edra önskningar till min lag; men begär
aldrig att jag skall lefva under samma tak som denna qvinna,
inför hvilken jag alltid skall nödgas blygas öfver mig sjelf. — Att
jag icke älskar henne är en olycka; men att jag känner, det hon
har rätt att förakta mig, är något som gör att vi aldrig kunna
mötas. Hennes närvaro skulle nära nog tvinga mig att förakta
mig sjelf."
„Tvinga heldre henne att högakta er, genom att visa henne
det ni är en man, icke af börd, utan af heder och hjerta, som icke
äf ett falskt högmod drifves ända dérhän, att icke ega styrka att
godtgöra hvad han brutit."
„Omöjligt, hon är mitt onda samvete, förkroppsligadt; och
der-före afskyr jag henne nästan, vore hon än aldrig så skön, dygdig
och tillbedjansvärd."
„Afsky! — till lön för så många års lidanden," mumlade
Stephana och lutade sin bleka panna emot handen. „Det vore
förmycket." En tystnad uppstod.
Herman såg att Stephanas ögonlock darrade, och slutligen
smög en klar perla fram under den långa, sänkta ögonfransen och
stannade på kinden. Han hade emotstått henes ord, det
berusande inflytandet af hennes närvaro, och hennes bedjande blickar, men
det låg något verkligt oemotståndligt i den tysta tår, som stal sig
fram emot hennes vilja. Det var också slut med Hermans styrka.
Han böjde sig ned öfver henne och sade med låg röst:
„Stephana!"
Har du någon gång, min käre läsare, märkt att rösten,
hvarmed ett enda ord uttalas, ibland kan innebära en hel verld af
tankar och känslor. Så var det äfven nu. Detta Stephana,
nästan framhviskadt, innebar en hel bekännelse; också såg hon, till
hvilken det sades, ovilkorligt upp. En sekund, som innebar en
evighet, möttes deras blickar, hvarefter Stephana med ett
obe-skrifligt mildt och vemodigt leende lade sin hand i hans och sade:
„Jag har segrat?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
