Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Jag hyser aktning och tillgifvenhet för honom. — God natt,
min fru.“ Helfrid tryckte en lätt kyss på Stephanas panna och
lemnade derefter rummet.
När Stephana blef allena, drog hon till sig ett skrifdon och
papper som funnos på bordet och skref följande ord:
„Min älskade Elin!
Nu är ögonblicket inne att låta honom få sitt arf, för att pröfva
om hans högmod icke åter reser sig när han blir rik igen.
Fattigdomen har han burit bra, men den är mindre svår att bära,
emedan man måste böjas deraf; men att bära lyckan är svårare, och
jag fruktar att det Romarhjertiska blodet då skall göra sig
gällande hos honom. —r- Att hoppas något af modren, fruktar jag
vara dåraktigt, ty hennes stolthet har förtorkat hjertat. Dock,
vill jag ännu icke misströsta. Sjukdom och kroppsliga lidanden
bruka veka upp sinnet. Kom, kom så fort du hunnit arrangera
affärerna. Hösten skall visa oss om den förskjutna dottren och
sonhustrun kan ega något hopp för framtiden. Lef väl! min vän. —
Lord Charter följer dig hit, hoppas din tillgifna
Stephana Stephensen.“
Just som Stephana slutat brefvet hördes en suck ifrån
gref-vinnan, och derpå följde ett svårt hostanfall. Ögonblickligen var
Stephana vid hennes säng. — Kammarjungfrun, som tillika vakade,
hade insomnat i sin stol och sof så tungt, att hon icke väcktes af
grefvinnans hosta. Under den svåra attacken höll Stephana henne
i sina armar och torkade ångestsvetten från den bleka pannan.
Det var något verkligt rörande i den sanna och enkla ömhet som
låg i Stephanas omsorg. Man såg att hon hade velat göra allt,
blott hon förmått lindra det plågsamma anfallet. Sedan hon gifvit
grefvinnan några stillande droppar mattades anfallet, och slutligen
upphörde det. Stephana lade henne ned emot kuddarna. Under
några minuter afbröts tystnaden endast utaf grefvinnans korta och
hastiga andedrägt. Slutligen sade hon, med matt och svag röst:
„Min fru, ni är mer än god, som med så mycken omsorg
vårdar en fremling.“
„Ni är icke en fremling för mig, grefvinna,“ sade Stephana mildt.
„Jag har varit något ändå sämre än fremling, jag har varit
ganska fiendtligt sinnad emot er, och äfven i trots af er välvilja
visat er min ovanskliga sinnesstämning; ni har det oaktadt uppfört
er så deltagande mot mig, och likväl måste ni hysa lika litet
sym-pathi för mig som jag för er. Hvad har då kunnat förmå er att
egna er tid och uppoffra er beqvämlighet för mig?“
„Det, att jag är christen och ni en medmenniska,“ svarade
Stephana lugnt. „Hvar helst en lidande finnes, och jag kan bistå,
är det min pligt att göra det.“
Grefvinnan låg tyst och andades tungt.
„Skall jag läsa för er?“ frågade Stephana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
