Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Visste huru mycket ondt de ofrälse gjort mig,’skulle ni förstå, att
jag aldrig kan upphöra att afsky dem.“
„Icke är det dessa som gjort er ondt, utan ni dem,“ hviskade
Stephana.
Grefvinnan fick åter en kort attack," ehuru helt lindrig. När
den var öfver sade Stephana:
„Förlåt mig som förleder er att tala, då doktorn förbjudit
det. — Yill ni ej att jag läser .högt för er, kanské-ni sedan kan
slumra. “
„Ja, läs något som kan göra mig lugn,1*"svarade grefvinnan.
Stephana tog en bok. Med hufvudet lutadt i handen, boken
liggande i knä, läste ’Stephana om den1 christliga anda som bör
genomgå vårt lif. Det var ord så milda,, så hänförande och fulla af
frid och försoning,\ att man tyckte det de titgingo från en engels
hjerta. Ehuru Stephäna läste en hél timma, hade hon ej en enda
gång vändt.om bladet i boken. De.kärleksfulla och nästan
smekande orden hade smugit sig in i den ’sjukas hjerta, så att de
framlockade tårar, hvilka tyst runnö. Det var som deksa tårar
lugnat henne, och som de redan försonat henne méd mången bitter
tanka, ty dä Stephana tystnade,- låg grefvinnan längé orörlig, liksom
försänkt i bön. Äfvén^Stephana ;sat med hopknäppta händer och
försjunken i tankar som tycktes göra hennes själ nöjd.
„Hvem har skrifvit de- ord ni läste?1- frågade grefvinnan
slutligen.
„Gud !‘f svarade1 Stephana, med ett drömmande uttryck.
„Gud?“ "
„Ja, han har ingifvit mig dem. Jag har icke läst,
gref-vinna, jag har talat ur mitt hjerta.
„Tack !w ’var allt hvad grefvinnan sa.de. Det återstående af
natten, som Stephana vakade, låg den sjuka stilla, liksom
begrundande hvad hon hade hört.
„Det förefaller mig som en hel evighet, sedan jag såg er,“
sade Jacobo åt Helfrid, följande dag, då han gick fatt henne i
trädgården. „Jag har känt en tomhet inom mig, hvarje gång jag
måst lemna Kungsborg, utan att få se en skymt af er. I dag
föresatte jag mig att icke resa härifrån, förr än jag fått tala vid
er, och som ni ser, har jag äfven utfört min föresats.1*
De hastiga slagen af Helfrids hjerta beröfvade henne
förmågan att tala; men med en kraftig ansträngning af sin vilja,
lyckades hon betvinga sin rörelse, och sade med temligen stadig röst:
„Den omständigheten, att jag icke fått se er, har endast
bidragit att göra den här tiden ännu sorgligare för mig.“! !
„Och likväl har jag varit på Kungsborg hvarje dag.u
„Jag vet det.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
