Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Skall ske, min fru. När komma de fremmande hem?“
frågade Eklund, då han skulle gå, och Stephana läste i gubbens
an-sigte ett uttryck af oro.
„Icke före midnatt. Herr Eklund kan vara lugn, grefven
vet hvem som gästar hos mig.“
„Han är då beredd att träffa grefvinnan Elin?“
„Ja, min vän.“
Eklund bugade sig och lemnade salongen. Stephana satte sig
i pompadouren framför de öppna glasdörrarne, alldeles på samma
ställe som hon satt vid Hermans första besök, men liksom då var
hon svartklädd. Framför ögat hade hon den sjunkande solen, den
Teende trädgården och längst bort i fonden det omätliga hafvet,
samt rundtomkring körer af luftens befjädrade sångare.
Aftonvinden låg och drömde på blommornas kalkar och allt var så tyst,
så stilla, och så glödande, att man tyckte det vara en afton, som
stämde hjertat till kärlek och passion. En sådan afton med sin
stillhet, sitt blomsterdoft och sin milda luft väcker äfven i det
kallaste bröst en längtan till, jag vet ej hvad; så smärtsam och
ändå så glad. Sjelfva naturen tyckes anslå de vekare känslorna och
menniskan sträcker ovilkorligen armarne efter ett hjerta, som
klappar af samma längtan. Stephana erfor hela det magiska
inflytandet af denna afton, der hon satt och drömde helt allena, men
hon insåg äfven att detta inflytande innebar en fara, den hon med
sin vilja måste motarbeta, om hon ej ville låta svagheten beherrska
sig. Flera gånger ämnade hon resa sig upp för att genom rörelse
befria sig från den egna, trånsjuka känsla, som beherrskade henne.
Men hon blef ändå qvarsittande, liksom fjättrad vid platsen, och hon
lyssnade med vemodigt leende läppar till bofinken, som lockade
sin maka. Och solen sjönk i purpur och lemnade efter sig denna
berusande dager, som är sommarnatten i norden så egen, och ännu
qvarsatt Stephana orörlig. Den klara klangen af en klocka som
slog tio, och ljudet af en vagn, som rullade in på gården, väckte
henne på en gång ur de både sorgliga och ljufva drömmerier hon
öfverlemnat sig åt, och med ett:
„Det är han,“ rätade hon upp sig från sin halfliggande
ställning och förde med båda händerna håret från tinningarne. Nu
hördes hastiga steg i salen och ögonblicket derefter trädde Herman in.
Stephana hade rest sig upp och gick honom till mötes med ett
gladt leende, fritt från hvarje spår af detta ömma drömmeri, som
nyss utmärkte hennes ansigte, sägande, i det hon räckte honom
båda händerna:
„Hjertligt, hjertligt välkommen, min riddare. “
Herman hade fattat de båda framräckta händerna och med
passionerad häftighet fört dem först till sina läppar, sedan till sitt
hjerta, utan att förmå säga ett ord, men ögonen talade ett så varmt
språk, att Stephana tillade med en egen betoning i rösten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
