Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade var, att grefvinnan lemnade grefve Runas hus-och sedan
under sitt vistande i Paris envist nekade att återse dottren»
Gref-vinnans. man deremot slösade på flickan den största ömhet och
förklarade^ att ehuru grefve Runa adopterat henne, flickan ändå skulle
bäralsin fars namn, ty han ansåg sig vara barnets far. En
önskan, den grefve Runa villfor. — Elina, af älskande hjerta, var
otröstlig att modren icke ville se henne, och hon kunde aldrig
tänka på detta enda sammanträffande med den, som gifvit henne lif—
vet, utan att blifva upprörd. — Sex år derefter fattade Elina en
häftig kärlek till den tyske- sångaren Wicker, son af en förmögen
köpman i Frankfurt. En utmärkt älskvärd och i allo aktningsvärd
ung man. Grefve Runa gillade i början visserligen icke denna
kärlek, men då han lärde känna Wickers ovanligt redbara-karakter,
gaf han dsitt .samtycke, emedan han icke ville ätt fosterdottern, i
likhet med sin mor, skulle för verdsliga fördomar offra sin verkliga
sällhet. Grefven underrättade Elinas mor om dotterns giftermål.
Nu fick den stolta andryga qvinnan en anledning att äfven inför
verlden förskjuta dottren. Hon, denna mor,1 söm hade så mycket
att försona, som hade af högmod gift sig utan kärlek, af kärlek
svikit sin tro och sedan åter af högmod icke fördrog sitt barn,
derföre att det påminte henne om att hon trampat sin heder och
tro under fotterna, samt förnämligast derföre att i dottrens ådror
flöt ofrälse blod. Nu förnekade hon denna dotter och utgaf henne
för död, derföre att flickan vågat att gifva sin hand åt -den som
vunnit hennes hjerta. Ah! gref vinna;’1 tillade Stephana och såg upp,
„jag tror att den der högborna damen långt mera förtjenade att
förskjutas af sin slägt än den dygdiga och olyckliga Gunilla. Har
jäg ieke rätt? Och likväl är jag fullt säker på, att om den brottsA
liga tillhört familjen Romar hjerta, hade hon varit den första att
med förakt bemöta den ädla Gunilla, hvars, lif var rent och
spegelklart. Säg mig, gifves det något moraliskt eller ens förnuftigt i den
uppfattning af vårt menniskovärde, som adeln har? Ar hafva
förgått. Elina har förlorat man och fosterfar. Hon har
genom-lefvat bittra sorger och flera gånger, under den tid då hennes
hjerta blödde, vändt sig till modren för att af henne erhålla ett ord
af förlåtelse och försoning; men allt förgäfves. Högmodet hade så
tillslutit moderns hjerta, att hon, utan en tanke på den oskyldiga
dottern, skulle nedstiga i sin graf och låta Elina lefva och dö utan
att af henne ha erhållit ett ende kärleksfullt ord. Om denna mor
vore en kall, en hård och en i allo hjertlös qvinnä, då, grefvinna,
skulle jag säga : ’hon förstår icke hjertats språk;’ men hennes
.svaga hjerta har ju förledt henne att falla, hennes hjerta har
känslor för de’ barn hon eger méd sin man, och hennes hjerta hade
äfven känsla för denne man, emedan hon genom ett samvetsgrannt
iakttagande af sina pligter, efter sitt felsteg, bjöd till att försona
den glömska deraf, som skänkte Elina lifvet. I allt, der icke hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
