Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e föi dö händerna till pannan. Hon hade ingen klar reda
på h vad som hän dt, men då handen träffade brudkronan,
återfördes hon ögonblickligen till hvad som passerat.
„Faster, utropade hon, „hyar är han? Har jag drömt eller
reste han verkligen ?“
„Kära barn, visst reste han,“ sade fastern och strök med sina
grofva händer Elins nedböjda hufvud. Hon hade gömt ansigtet i
händerna. Gråta kunde hon icke.
„Men han kommer väl åter, kära hjertandes," tillade gumman
tröstande.
Elins far inträdde till dottren. Med ett kallt och strängt
uttryck gick han fram till henne. Sedan han bedt systern aflägsna
sig, sade han:
„En förnedrad qvinna är mest föraktlig i dens ögon som
förnedrat henne, och härpå är du det största bevis. Din man
öfver-ger dig en qvart efter vigseln, kastande åt dig dessa rader till
afsked. Läs!“
Kaptenen räckte dottren ett bref. Hennes händer darrade, sa
att hon knappast förmådde taga det. Icke ett ljud förmådde hon
få öfver läpparna. När hon fortfor att tiga sade fadren med änna
mera stränghet:
„Läs, säger jag, begriper du ej att jag vill blifva åtlydd!"
Elin fästade ögonen på brefv.et och läste de första raderna.
Fadreno afbröt henne:
„Ah nej, du skall läsa högt. Jag vill det."
„Med otydlig och darrande röst läste Elin:
’Min fru!
Jag har nu uppfyllt min pligt emot er far, då jag gifvit er
mitt namn, det enda hvarmed jag kan godtgöra min skuld, men
detta är också allt hvad jag kan offra åt er. Ni bär, nu detta
namn, sök att bära det med heder; jag har öfverlemnat det åt
er. Ni inser väl sjelf att vi aldrig kunna betrakta hyarandra
såsom makar, att ni icke är min hustru, jag icke er man. Yi
hafva ingenting gemensamt mer än namnet, och derföre måste
äfven våra lefnadsbanor åtskiljas för att aldrig mötas, Lef väl*
jag reser nu utrikes. Så vidt det beror på. mig, skall ni aldrig
sammanträffa med
Herman Romarhjerta.’
Stephana lade sin hand på grefvens arm och sade med låg
röst: B
„Förstår ni, grefve, hvilket intryck dessa rader skulle göra på
den sjuttonåriga Elins hjerta? Förstår ni, att slaget var allt för
hårdt, för skoningslöst tilldeladt, att hon skulle kunna bära det.
Det föreföll henne också som hel«1 hennes varelse hade bestått af
en enda omätlig smärta. Hon förblef sittande orörlig en lang stund
efter att ha läst brefvet. Ljudet af fadrens röst kora henne att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
