Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rysa. Den ljöd så hård och obeveklig, att hon tyckte det den
liknade ett skarpslipadt svärd. Han sade:
„Du tror kanske att din far skulle hålla till godo en dotter,
hvilken är Sa djupt förnedrad, att icke en gång hennes förförare
anser henne värd att vara hans hustru, utan helt öppet, genom
att förskjuta héhne några timmar efter-vigseln, säger åt verlden:
Jag har blifvit tvungen att äkta den der flickan, men hon ’är så
lågt sjunken i min aktning, att jag icke vill gifva henne en makas
plats vid min sida. Begriper du, olyckliga, att du vanärat mig,
och att jag, med ännu större rätt än han, skall förskjuta dig, Redan
denna afton flyttar du till Hillesta, som utgör ditt mödérnearf.
Stanna der; res eller gör hvad du behagar ; men försök icke att
träda öfver din fars tröskel, förr än din man inför verlden återskänkt
dig skenet af sin aktning, genom att lefva tillsammans med dig
såsohi make. Han har offentligen öfvergifvit dig. Nå väl, jag
gör det också. Jag har gifvit befallning att man sätter för hästarna,
och du beger dig genast härifrån, medan gästerna ännu äro qvar.
Mins, att jag är en son af folket, med ännu högre begrepp om
heder än någon adelsman, och jag vill icke att man skall säga det
Mårtenson ostraffadt låter sitt barn leka med hans ära, eller att
han fann sig nöjd med den betalning, af en grefves namn, som
kastades åt hans dotter. Ah! eländiga barn, man skall säga att
uppkomlingen köpt grefven att gifta sig med dig, för ätt komma
in i den förnäma slägten, men jag skall visa verlden att jag anser
mig för god att vara beslägtad med de andryga uslingarna. Den
förskjutna grefvinnan Romarhjerta är icke mitt barn, får icke vistas
i mitt hus’."
nGrefve,“ tillade Stephana med genomgripande allvar „det var
Elins, öfver allt annat älskade fader, som så tilltalade henne."
Dét ryckte i ansigtsmusklerna på Herman, och han förde
näsduken öfver pannan, sägande med upprörd röst:
„Och Zelma, Zelma lät honom förskjuta dottren, utan att
kasta sig till hans fötter och bekänna att Elin var oskyldig?"
„Zelma älskade er," svarade Stephana mildt, „och hon
uppoffrade allt, heldre än att blottställa er för mannens raseri."
Herman lutade hufvudet i handen så att han betäckte ögonen;
man kunde se att han led af dessa minnen.
„Jag yill,", återtog Stephana sorgset, „skona er ifrån
skildringen äf den scen som följde, då Elin, ursinnig af smärta och
för-tviflan, släpade sig på knä och tiggde vid fadrens fötter att
åtminstone få stanna under samma tak som han, men förgäfves, han
stöter henne med hårdhet, ja, med afsky ifrån Sig, och en half timma
derefter rullade vagnen bort till Hijlesta med den af mor och far
förskjutna Elin, vid hvars sida den genomgoda och enkla
bond-qvinnan, hennes faster, mor Greta, satt; den enda, som kände
medlidande med det arma barnet. Då vagnen stannade vid Hillesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
